Funderar lite på om jag ska byta blogg.. dels för att bloggagratis.se är lite... ja, inte så bra... och för att den här bloggen börjar spåra ur lite. Vill skriva lite mer seriöst, inte bara en massa skitsnack som det lätt blir här. Och eftersom den här bloggen inte är så anonym längre fyller den inte riktigt sitt syfte.

Men i så fall postar jag givetvis länken till den nya bloggen här om ni vill fortsätta läsa, men kommer anpassa skrivandet lite efter att vissa jag känner läser. Eller nåt. Borde fokusera mer på livet än på maten, även om maten på något sätt blivit mitt liv på senare år.

Har inhandlat en anteckningsbok/matdagbok där jag fyller i allt jag äter, klockslag och kommentar angående maten och dagen, eftersom de flesta behandlingar grundar sig på att man för matdagbok. Tänkte att det kan vara bra att ta med till utredningssamtalet nästa vecka så att dietisten får se svart på vitt hur det ligger till.

Är ensam hemma nu. Vad gör man när man är ensam hemma? Man äter, givetvis. Fast det finns inget att äta och jag har ingen lust heller så det får bli datorn istället. Ska in till stan och träffa en kompis snart och det kan hända att maten går åt skogen men just nu orkar jag inte riktigt bry mig (ovanligt va?)  

Ska ta mig en rejäl blogg-funderare iallafall. Iofs är det snart sommar och då borde datorn verkligen komma i andra hand. Återkommer när jag kommit fram till något.

Detta är inte okej. Ville bara säga det. Men jag har en plan för det här, det kommer gå som smort...inte. Men det är värt ett försök i varje fall.

Så bered dig på en överraskning.

*

För övrigt är jag på storstadsbesök. Igår tog skolan slut för alltid (eller ja, sista dagen jag kunde påverka mitt slutbetyg) och nu är det väldigt lockande att inte återvända till hemstaden för att ta studenten och spendera en vecka på krogen med folk jag inte vill umgås med utan istället bara softa på en helt annan ort. Men så kan man ju inte göra heller, tyvärr. Så studentmössan åker snart på och snart är det skolanaldrigmer. Tack.

Sätt inte i er en halv sats chokladbollar och stick ut och cykla 2 mil efteråt. Det känns ungefär som om två järnhänder borrar in fingrarna omkring magsäcken. Aj.

Men chokladbollar är himla bra. Om jag äter det till middag försvinner socker- och matsuget garanterat. Inte så nyttigt kanske, och ingen långsiktig lösning. Jättedålig lösning egentligen. Men det är bara så skönt att få bort tankarna på finns-det-nåt-att-äta och springa fram och tillbaka till kylskåpet halva dagen. Förstår inte varför det inte räcker med en normal portion mat för att få bort sockersuget, eller vad det nu är. Det är som om kroppen har anpassat sig efter att få mängder av fett och socker för att bli nöjd.

Trots denna lilla incident blev dagen rätt okej ändå. Har fått lite plugg gjort, och imorgon bär det av till storstaden igen. Och jag ska inte sabba maten nu, jag ska inte göra det...

Det känns som om jag upprepar mig. För det är liksom samma tankar som snurrar runt i huvudet varje dag. Någon gång ibland tar de nya riktningar men jag önskar att det vore oftare.

Jag har EN skoldag kvar i livet innan mitt slutbetyg för gymnasiet sätts. Har kämpat livet ur mig senaste veckan för att fixa mina två engelskaredovisningar, kändes som det gick ganska bra ändå. Sedan slänger läraren ett vg i ansiktet på mig och jag vill bara skrika nåt fult. Fast det vill jag ju egentligen inte. För att... Blä. Dumma dig.

Brorsan fortsätter sitt projekt mobba Sanna med "om du blir lesbisk säger jag upp kontakten med dig, då är inte du min syster" och jag orkar knappt försvara mig med att man faktiskt inte blir lesbisk, det spelar liksom ingen roll om man käftar emot eller inte. "Om du blir lesbisk och skaffar flickvän får du inte bo här längre, du fattar det va?"

Ja, jag fattar. Du är dum i huvudet och jag behöver inte dig i mitt liv.

Dessutom pissar det ner ute och jag och kompis stod och väntade på bussen i skyfall. Jippi...

Och slutligen, det bästa med dagen var att jag lämnade betalkortet hemma just för att jag inte skulle kunna köpa något jag inte borde köpa, typ på ICA. Som om det blir bättre av choklad. Jag är ändå världens ensammaste människa, som om choklad håller mig bättre sällskap? Nej, bara tillfälligt. Jag vill inte ha nåt jävla tillfälligt.

Eh...

Äsch, det va inget förresten.

Och: Jag lever idag också.

Och: Därför kan jag inte sabba ännu en dag, för jag måååste verkligen plugga.

Vaknade i morse och ävervägde om jag skulle skippa mat totalt idag, eller gå upp och baka nåt skräp. Men eftersom jag överlistade min skräck för vågen ställde jag mig på den och det var ingen negativ överraskning. Därför fick det bli en nyttig frukost. Grattis till mig...

Och: Idag har jag bara fyra redovisningar att fixa, och läsa ut en bok. Men jag måste greja sista veckan nu - INGET SOCKER! Plugget kommer i första hand, always.  

Och: Jag ska nog cykla en sväng också... Keep me occupied.  

Ah, det var uppdateringen.  

Kanske är det en förbannelse. Att det inte finns någon spärr, något som säger stopp. Ingen som helst mättnadskänsla.

Och om jag mot förmodan skulle känna en mättnadskänsla så är inte det synonymt med: jag vill inte ha mer. Jag skulle kunna äta hela dagarna, från morgon till kväll. Antagligen med ett visst illamående som följd, men uppenbarligen tycker min kropp att det är värt det. Varför kan jag inte få nog?

Jag undrar om en "frisk" person kan förstå hur oerhört frustrerande det är att hela tiden gå runt och tänka: jag vill äta, jag vill ha mat, snälla, ge mig något att tugga och svälja. Min dröm är att kunna lägga besticken på tallriken och känna: nu räcker det, nu vill jag göra något annat.

Är det en helt orealistisk dröm? Det känns så. Jag har haft den känslan konstant i fyra år nu och det börjar bli JÄVLIGT IRRITERANDE. Det spelar liksom ingen roll, om jag äter mycket eller lite, vad jag äter eller när jag äter. Det enda stoppet som finns är när der fysiskt inte går att äta mer för illamåendet år så kraftigt att allt kommer upp om jag så mycket som ställer mig upp. Har jag tur kommer det upp också, men min kräkreflex är inte den bästa. Oftast spelar det ingen roll hur långt ner i halsen jag har stuckit ner tandborstskaftet, det funkar inte ändå. Jag vill ju bara bli av med känslan av illamående! Fast då börjar väl allt om igen, mer mat, mer kräkningar.

Det enda som verkar funka är att inte äta alls. Bara ta bort maten ur mitt liv. För det är ju när man väl börjar äta som det inte går att sluta.

I alla böcker om hetsätning och bulimi står det om hur viktigt det är att äta regelbundet och från alla delar av kostcirkeln och så vidare. Klarar man det så är man på god väg. Men hallå? Jag har ätit regelbundet och varierat hela tiden och ÄNDÅ har jag kvar problemet. Visserligen äter jag för lite till och från, men suget efter hetsätning är lika stort efter en större måltid som en mindre. Faktum är att det är lättare att stå emot mat än godis, och är jag hungrig vill jag ha mat, inte godis. Kontentan av det hela: ät lite och försök stå emot mat, istället för att äta ordentligt med mat och sedan också frossa i godis. 

Allvarligt, det funkar ju inte alls.

Så hur fn gör man? Äter jämt och tränar jämt? Just nu känns det som om jag är där.

Ringde till dietisten i förmiddags och ÄNTLIGEN fick jag tag på människan. Hon hade ordnat en tid för utredning på vuxenpsyk om två veckor! Skönt att det händer något konkret. Och jag ska försöka lägga alla kort på bordet så att dom inte bara viftar bort alltihop som sist: Vi tror inte att du passar här...

Maten fungerade för övrigt igår, och förhoppningsvis idag också, trots en början till hetsätning i morse. Gick ut och cyklade i regnet istället, men det var rätt trevligt faktiskt.

Är så fruktansvärt nervös inför studenten, att jag inte kommer att klara det (hur man nu inte klarar studenten). Alla pratar om studentveckan och menar att de ser fram emot den. Jag får nästan psykbryt av att tänka på alltihop, vet inte varför. Förstår inte hur jag ska klara av att vara social i en hel vecka och springa på fester och en massa jippon hit och dit. Social fobi, yes. Jag tycker det är jobbigt att gå på bio en kväll, hur ska jag klara en vecka??

Det känns rätt konstigt att den största utmaningen med hela gymnasiet är att klara ev festarveckan innan man går ut. Vad är det som är fel i min hjärna? Hur kommer det sig att alla kompisar tycker att det ska bli det roligaste i livet då jag önskar att jag kunde få sova i en månad så att jag slipper närvara?

Och jag kan ju inte skylla på att jag känner mig obekväm med mig själv, min kropp. Rent objektivt sett är det ju mängder av tjejer som väger mer än vad jag gör som ser fram emot studenten i alla fall. Fast jag har ändå det som huvudorsak, att jag inte vill ta med mig kroppen till studenten.

Och alla fotograferingar, alla bilder som kommer sparas hela livet.. =/

Funderar på att dricka mig igenom veckan, som alla andra. Men då är jag rädd för dels att jag tappar kontrollen över maten (vilket förmodligen kommer hända ändå), dels att jag säger en massa dumma saker (läs: berättar om mina hemligheter..) Så, hm, hur ska jag ställa mig till detta? 

Oh, gud, jag har verkligen fel fokus. Ska ägna min tid åt att hoppas på stipendium istället.