Just nu dricker x antal 14-åringar alkohol för första gången.

Just nu blir x antal våldtagna eller misshandlade.

Just nu tar x antal tonåringar droger eller blir i tvingade dem.

Just nu har polisen och Maria Ungdom att göra så det räcker och blir över.

Just nu sitter jag hemma vid datorn, lyssnar på musik, mår lite smått illa och är sjuk. Funderar över hur många i min ålder som mår sämre, just nu. Hur många som gråter, har tappat omdömet, tappat bort sig själva eller gjort något de ångrar. Hur många som vill försvinna.

Hur många som kysser sin älskade, ger utlopp för sina vårkänslor eller öppnar sig fullständigt för sina vänner - sådant de aldrig vågar säga i nyktert tillstånd blir plötsligt sagt. Hur många som känner att de lever för första gången.

Jag lever inte, livet innebär upplevelser - bra och dåliga. Jag lever bara i likgiltigheten.

Kom ihåg att det är de duktiga, ambitiösa och intelligenta tjejerna som fastnar i ätproblematiken, sa kuratorn till mig idag.

Här sitter en smart, söt, trevlig och insiktsfull tjej framför mig, som har alla förutsättningar för att skapa sig det liv hon vill ha, men kan inte. Det gör mig frustrerad. Jag ser så oerhört många gå ner sig i det här. Det är bra att du vill ta tag i en behandling, för det liv du lever nu är inget värdigt liv. Du förtjänar så mycket bättre.

Varför vill jag fortfarande ställa mig mitt inne i den brinnande vårelden? Bara känna att jag lever. Om det nu är det jag gör.

Dagen börjar hyfsat bra. Jag äter nyttig och ordentlig frukost hemma för mig själv i all hast, rusar till bussen och somnar lagom till när jag ska gå av.

Lektion, lektion, lektion, är det inte lunch snart?

Jo, mellan 11-13 någon gång är det lunch i skolan. Vi går alltid till matsalen, inga undantag. Jag tar en portion som jag tycker verkar lagom, tallriksmodellen, men antagligen för lite fett, för lite kolhydrater och för mkt sallad. Ett glas vatten. 

Oh, vad mätt jag blev, säger kompis M efter fem minuter då hon satt i sig i stor sett allt på sin tidigare fulla tallrik. 

Jag tuggar min mat under tystnad och orkar knappt hänga med i konversationen. Pratar dom om något? Men jag äter ju, fattar ni inte, äter. En stund senare är allt slut på tallriken. Mätt? Eh, vadå? Vad är det?

Tar en knäcke och ett glas vatten till. Mätt? Jomen det kan vi väl säga, eller hur Sanna? Nu borde det räcka. Du KAN verkligen inte ta mer mat, och du kommer ändå inte att bli mätt för du vet inte vad det är. Du kommer att äta ihjäl dig.

Konversationen fortsätter. Sannas tankar vandrar iväg...

Usch, allt är så jäkla trist, vad ska jag göra i eftermiddag? Ha tråkigt, plugga, träna, tänka, tänka och tänka? Vara ensam, ledsen, irriterad. Finns det inte något som är roligt, något jag blir liiite glad av åtminstone?

Ja! Nu kom jag på det, choklad!

Nej visst ja, det ska jag inte äta för då går det åt skogen...

Lektion och lektion igen. Men en liten chokladbit borde väl gå bra? Det räcker med den och jag ska inte spy eller springa i två timmar sen. En liten bara?

Skolan slutar. Bussen går om en halvtimme. Jag lyckas skaka av mig kompisen och går varv efter varv på Ica. Kriget utkämpas i min schizofrena hjärna. Att köpa eller att inte köpa?

* Du vet att du inte ska köpa choklad eller nåt annat skräp, köp en frukt!

- Men vad spelar det för roll? Allt är ju skit iallafall...

* Det kommer bli ännu värre ikväll när du mår illa och undrar varför du köpte chokladen!

- Det är då ja, jag vill bara bli lite glad NU.

* Nej Sanna, NEJ! Lägg tillbaka!

- Jo Sanna, du kommer bli så glaaad! Ta mer choklad, mer, så blir du glad en längre stund. Jaa, braa! 

Chokladen är slut innan jag sitter på bussen, eller halvvägs hem, beroende på hur mkt jag köpt.

Var det inte roligare än så? Usch, vad jobbigt allt blev nu, dagen skulle ha varit bra om jag inte köpt choklad, nu är allt förstört. Fan, jag är så värdelös, nu kommer jag fastna i hetsätningen igen, alla mina kläder kommer bli för små, jag kommer bli fet. Äckliga, äckliga Sanna! 

Vad i hvete håller jag på med?  

.... ingen kommentar.

Tyvärr är det mesta som skrivits här raderat...ja, ni vet ju varför. (Morsan, läser du fortfarande bloggen? Släng in en kommentar isåfall.)

Vad gör jag en solig lördag då? Pluggar, pluggar och (surprise) pluggar. Jag är bara så rädd att jag ska snubbla på mållinjen, nu när det är så lite kvar. Måste fixa den sista månaden, det hänger lite på om maten fungerar. Funkar maten funkar allt, och vice versa.  

Skulle leta efter ett gammalt betygsdokument förut och hittade en massa gamla dagböcker, två-tre år gamla. Herregud, var jag självmordsbenägen?

På ett ställe hade jag skrivit med stora bokstäver över ett helt uppslag: DET ÄR VÄL BARA ATT SLUTA ÄTA, SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?

Och sedan pyttelitet under stod det: mm, tydligen...

Detta följdes av: Den här morgonen var bra, tills jag gick upp. =)

Jag är så himla underhållande ibland alltså ...

I några dagar nu har jag "testat" att tugga ordentligt, ett råd som finns med i mattillåtet, en bok som det för tillfället skrivs mkt om på äs-bloggar, med all rätt, vääldigt bra bok men många handfasta råd om saker jag inte tänkt på förut.

Ett av dessa råd eller riktlinjer var: tugga maten ordentligt!

Varför då, kan man tycka, det gör jag väl.

Jag gjorde inte det. Att lyssna på kroppens signaler fanns inte i min värld, jag var så van vid att knappt ha en aning om vad hungrig och mätt var, kunde mest känna illamående efter en hetsätning.

Visserligen kan jag inte säga att jag kan känna riktig hunger och mättnad nu efter några dagars ordentligt tuggande, men jag tycker mig märka en skillnad.

Förut mätte jag upp den mängd mat på tallriken som min hjärna tyckte var tillräckligt och åt sedan upp alltihop utan att känna efter över huvud taget vad kroppen ville. Men om man tuggar ordentligt är man (iaf jag) nästan trött på att äta efter halva portionen och kan sluta i lagom tid för att jag helt enkelt inte vill ha mer. Kanske är det mest psykologiskt, men det känns ändå som en befrielse. Jag vill inte ha mat hela tiden!

Ytterligare råd var att även tugga mat om man hetsäter. Tuggar du en kaka riktigt ordentligt är det svårt att få i sig hela paketet, för kroppen hinner säga till att det räcker. Jag vet av erfarenhet att hetsätning innebär (för mig) att jag äter mekaniskt, så fort som möjligt, inte för att känna smaken utan för att få i mig så mkt som möjligt på kortast tid, för att inte bli upptäckt. Att tugga är överflödigt.

Där funderar jag på att tänka om. Om jag "trillar dit" är det inte hela världen för förhoppningsvis hinner jag sluta i tid om jag tuggar allting. Testa så får ni se!

(Detta råd ska man naturligtvis inte följa som t ex anorektiker som tuggar varje tugga i flera minuter, där är det det omvända som gäller. Lagom är bäst vet ni! )

För övrigt är det Notting Hill på teve nu! En film som jag sett ett par hundra gånger och förmodligen kan se ett par hundra gånger till! Kram på er!

... tyvärr inte, men visst vore det himla smidigt?

Idag kändes det åtminstone som om det skulle varit på sin plats. För det första missade jag bussen i morse, den var fem minuter tidig, vad gör man? Tar nästa eller går och lägger sig under täcket igen. Jag valde det tidigare. Grattis till mig!

Sen måste jag vara lite mer negativ och säga att jag inte tycker om våren. Visst, det är underbart med sol, värme ljus och så egentligen, men jag skulle helst gömma mig i vinterjackan året om...

Plötsligt är det folk överallt i tunna linnen och med tunna armar och jag kan inte låta bli att påverkas av det. Önskar att jag kunde blunda och försvinna. Känner mig bara helt felplacerad. Uttittad.

Dessutom vandar alla par längs gatorna hand i hand och äter glass. Glassen ja...

Jag borde egentligen vara glad idag för jag lyckades äta glass utan att varken hetsäta efteråt eller skära ner på maten. Hoppas bara att det inte är sånt här väder resten av våren och sommaren för det kommer inte att hålla. Det är nog med utmaningar redan som det är.

Sedan fick jag något konstigt infall och bestämde mig för att prova bikini efter skolan. Jag fattar inte varför jag gör det när jag vet hur det blir. Kanske är det för att jag faktiskt vill bada i sommar, men det är tveksamt om det blir så, med tanke på dagens ... ja, inte bra upplevelse. Det gör mig bara ledsen att det är jag själv som har förstört min kropp. Kan den inte bara sticka härifrån ett tag?

Eller om jag ska sticka härifrån ett tag och ge mig ut och jogga eller promenera lite? Få lite sol på mig och glädja mig åt att kroppen faktiskt KAN springa...

Update: Livet borde väl innebära något mer än att visa sig perfekt i bikini? Nu får jag f a n skärpa mig!

Den här soppan verkar inte ha något slut. Jag hatar när alla runt omkring mig säger olika saker och jag måste välja sida, ta hänsyn till det och ta hänsyn till det.... och vad jag än bestämmer mig för är det någon som blir sur. 

Hade det inte varit för den här bloggen hade det inte varit något problem. Eller hade det inte varit för mamma hade det inte varit något problem... jag vet inte vilket.

Eller hade det inte varit för mig hade det inte varit något problem.

Det känns bara totalt meningslöst att skriva här för vad jag än skriver så får jag äta upp det sedan, på ett eller annat sätt. Hela syftet med bloggen var att ha någonstans och ventilera mig lite, få ut saker i världen, sådant som jag inte vill att folk runt omkring ska ta del av. Men detta behov ska man tydligen inte ha. Jag borde nog gå tillbaka till word-dokument döpta till "källförteckning". Men risken är väl precis lika stor att min kära moder eller någon annan får för sig att undersöka källförteckningarna som att leta upp bloggar på internet.  

Så jag vet inte. Jävla återvändsgränd.

Jag har inte riktigt bestämt mig hur det blir med bloggen. Jag menar, vem kan hindra mig från att skriva? Visst, det känns inte jättekul att mamma ska läsa alltihop men hon kommer ju tydligen åt mig hur jag än gör och det skadar väl inte att hon får veta sanningen någon gång ibland heller...

Jag kan faktiskt inte göra mer än skriva hur JAG uppfattar saker och ting. Den här bloggen skulle inte bli någon censurerad det-här-ska-mamma-kunna-läsa-blogg. Nu råkade det dock bli så ändå.

Vi har slutat prata med varandra, mest ägnat oss åt slag under bältet argumentation, som givetvis inte leder någonstans, speciellt eftersom hon vägrar säga vad jag har gjort för fel. Menar att jag förnedrar henne och plastpappan på bloggen. Dessutom är jag "farlig" och hittar på saker för att vinna poäng hos alla. (allt jag skrivit på bloggen har varit och är sanning)

Vad är det som är så illa? Vem hänger jag ut när jag bloggar anonymt utan att nämna några namn?

Stäm hela bloggvärlden, för all del, gör det. Alla bloggare ägnar sig åt att "hänga ut" folk i så fall.

Dum som jag är raderade jag alla inlägg i chocktillstånd, bara för att få bort allting. Ångrar mig lite nu, hade varit bra att kunna gå tillbaka och titta vad det är som är så vidrigt och hemskt att hon vägrar diskutera det med mig.

Men hon är inte värd att jag ska förstöra en massa saker för att hon inte vill komma överens. Jag tänker inte sabba min student, skolarbetet eller något annat på grund av detta. Det är hon som får lida. Vill hon inte ha kontakt, fine.

Jag klarar mig ändå.