Söndag förmiddag. Har ätit frukost och läst 30 sidor i min engelskabok. Hamnade precis här.

Sitter och funderar på om jag ska ta cykeln och cykla den där milen till affären, köpa 1 glass och cykla hem igen sen. Det borde ju liksom bli plus minus noll då, typ.

Å andra sidan, jag är nog inte ens sugen på glass, eller socker, eller mat över huvud taget. Så varför tänker jag ens tanken? Jo, för att jag har en sista ledig dag, och den sista dagen innan det är exakt en månad kvar till studenten och den månaden borde jag göra något bra av, alltså inte äta en massa skräp.

Men om jag väl cyklar till affären kommer jag förmodligen inte komma därifrån med 1 glass utan en massa andra saker också, trots att jag inte vill ha, men det är den där tanken: det är väl lika bra att passa på, som spökar.

Alternativet är att ge mig ut och springa, göra styrketräning, plugga matte och plugga lite till. Och sedan kanske gå fram och tillbaka till skafferiet för att se om det finns något att äta, men det gör det inte så det kommer bli en himla massa springande fram och tillbaka för att se om något händelsevis har dykt upp där som inte fanns för fem minuter sedan.

Gash, måste mina helger handla om: att äta, att träna eller att plugga?

Såå meningslöst så att det finns inte.

Just nu känns läget någorlunda under kontroll. Min mage har vänt sig ut och in nu sen i söndags, vilket är sjukt irriterande, men jag inbillar mig att maten bara går rakt igenom kroppen. Det känns iaf som det. Som om jag har ett hål i magen och kan äta hur mkt som helst hela tiden (vilket jag till och från gör också). Förmodligen stämmer det inte, jag har säkert gått upp i vikt istället. Jaja, so what liksom...

Det duggregnar lite lagom mysigt ute och just idag har jag inget emot det. Bara ta det lugnt utan dåligt samvete. Sitta inne med lamporna tända mitt på dagen för att det är mörkt, spela kort och dricka te. Ursäkta mig: lägga patiens. Finns det någon här att spela kort med? Precis...

Snart bär det av till stan en sväng iaf, komma ifrån det här fängelset som kallas hemmet en stund, se människor på riktigt och inte genom dataskärmen, höra röster som inte kommer från radion eller ur högtalarna till stereon, märka att man inte är den enda som existerar på den här jorden, i det här landet, i den här staden.

En ganska ordinär fredag alltså.

Sitter och googlar runt lite på olika bloggar. Äs-bloggar, gay-bloggar.

Alltså allvarligt, jag vill inte va flata. Skumma människor. Ska nog ta och tänka om där (för femtielfte gången). Dessutom låter det ju fruktansvärt: flata. Huh, nej tack!

Fastnar inte för många av de bloggarna måste jag erkänna. Äs-bloggarna ger betydligt mer. Den identiteten kan jag känna igen mig i. Däremot känner jag mig inte ett dugg hemma bland kort hår, piercings och baggyjeans (fördomar javisst). Dessutom är hela gayvärlden otroligt liten. Alla känner alla på något sätt, eller genom någon, exets flickväns kompis ex. Ja, sådär håller det på.

Om jag vill ge mig in i myrboet? Helst inte. Det där med drömprinsen på en vit häst, ett stort sagoslott och så levde de lyckliga i alla sina dagar, det låter ju inte helt fel. För jag orkar liksom inte med det dära andra...