Då har man vaknat till ännu en meningslös dag. Fast idag ska jag iofs leka med en kompis, hör och häpna. Det kan ju bli trevligt. Hoppas jag. Beror helt på mig. Just nu funderar jag om jag ska köra på förnekelsegrejen och bara säga allt är bra, just fine, hur är det själv? För att jag inte orkar gå in på allt som inte är bra i mitt liv, vilket är det allra mesta just nu. Det får kanske bli någon blandvariant, lite sanning, lite undanflykt.

Sedan funderar jag på hur maten kommer gå idag. Fyra dagar hets bakom mig, rekord för de senaste två månaderna, illa som attan. Jag har inte råd med fyra dagar, jag har inte ens råd med en dag åt skogen. Så då säger allt-eller-inget-hjärnan att några dagar till inte spelar någon roll. Jag vill ju ändå ge upp så...

Tänk om man bara kunde få slippa det här för en dag. Låna någon annans kropp en dag, någon annans hjärna. Jag behöver semester. 

Ja alltså. Det var ju ett tag sen jag skrev något i den här bloggen. Men jag startar bara nya hela tiden och det verkade ju onödigt så jag loggade in här. En blogg där jag kom ihåg lösenordet :)

Läste lite i bloggen här, skrev för ungefär ett år sen. Det som stör mig något otroligt är att inte ett skit har hänt sen dess. I positiv riktning alltså. Det är precis samma sak, bara lite värre. Till frågan: kommer det alltid vara såhär? Kommer jag alltid vara ätstörd, vantrivas och skämmas över min kropp och vara ensam och deppig? Sound great to me, inte.

Dagen har varit rätt bra ändå. Stundtals. Tills jag kom hem och fick för mig att jag kanske skulle ta några kroppsmått och det visade sig att mitt midjemått är 2 cm ifrån hälsorisk. Jag menar, WTF? Och sen säger de där så kallade behandlarna att jag är "smal". Vilket skämt.

Så hur gör man? Hur går man ner till en vikt som både kroppen och psyket trivs med när jag reagerar på viktnedgång eller äta-lite-för-lite med att hetsäta? Det verkar inte gå. Låst läge. Det känns som det är bättre att sluta försöka för då blir man åtminstone inte besviken. Acceptera att kroppen är förstörd och att jag inte har (någonsin kommer ha?) ett normalt ätbeteende.

Jag har tröttnat nu. Eller för länge sen. Vad jag än gör så går det inte och hur mycket kraft och motivation har man egentligen? Det känns bara hopplöst, hopplöst, hopplöst. Jag vill inte lägga ner resten av mitt liv på misslyckade bantningsförsök, men jag vill heller inte lägga ner resten av mitt liv på att avsky min kropp heller. (räkna in övervikt-hälsoproblem och minskad rörlighet, värk, också).  

Är det nån som vill ge mig ett nytt liv? Eller åtminstone en omstart?  Eller vad som helst förutom det här.