Då har man vaknat till ännu en meningslös dag. Fast idag ska jag iofs leka med en kompis, hör och häpna. Det kan ju bli trevligt. Hoppas jag. Beror helt på mig. Just nu funderar jag om jag ska köra på förnekelsegrejen och bara säga allt är bra, just fine, hur är det själv? För att jag inte orkar gå in på allt som inte är bra i mitt liv, vilket är det allra mesta just nu. Det får kanske bli någon blandvariant, lite sanning, lite undanflykt.

Sedan funderar jag på hur maten kommer gå idag. Fyra dagar hets bakom mig, rekord för de senaste två månaderna, illa som attan. Jag har inte råd med fyra dagar, jag har inte ens råd med en dag åt skogen. Så då säger allt-eller-inget-hjärnan att några dagar till inte spelar någon roll. Jag vill ju ändå ge upp så...

Tänk om man bara kunde få slippa det här för en dag. Låna någon annans kropp en dag, någon annans hjärna. Jag behöver semester.