Kanske är det en förbannelse. Att det inte finns någon spärr, något som säger stopp. Ingen som helst mättnadskänsla.

Och om jag mot förmodan skulle känna en mättnadskänsla så är inte det synonymt med: jag vill inte ha mer. Jag skulle kunna äta hela dagarna, från morgon till kväll. Antagligen med ett visst illamående som följd, men uppenbarligen tycker min kropp att det är värt det. Varför kan jag inte få nog?

Jag undrar om en "frisk" person kan förstå hur oerhört frustrerande det är att hela tiden gå runt och tänka: jag vill äta, jag vill ha mat, snälla, ge mig något att tugga och svälja. Min dröm är att kunna lägga besticken på tallriken och känna: nu räcker det, nu vill jag göra något annat.

Är det en helt orealistisk dröm? Det känns så. Jag har haft den känslan konstant i fyra år nu och det börjar bli JÄVLIGT IRRITERANDE. Det spelar liksom ingen roll, om jag äter mycket eller lite, vad jag äter eller när jag äter. Det enda stoppet som finns är när der fysiskt inte går att äta mer för illamåendet år så kraftigt att allt kommer upp om jag så mycket som ställer mig upp. Har jag tur kommer det upp också, men min kräkreflex är inte den bästa. Oftast spelar det ingen roll hur långt ner i halsen jag har stuckit ner tandborstskaftet, det funkar inte ändå. Jag vill ju bara bli av med känslan av illamående! Fast då börjar väl allt om igen, mer mat, mer kräkningar.

Det enda som verkar funka är att inte äta alls. Bara ta bort maten ur mitt liv. För det är ju när man väl börjar äta som det inte går att sluta.

I alla böcker om hetsätning och bulimi står det om hur viktigt det är att äta regelbundet och från alla delar av kostcirkeln och så vidare. Klarar man det så är man på god väg. Men hallå? Jag har ätit regelbundet och varierat hela tiden och ÄNDÅ har jag kvar problemet. Visserligen äter jag för lite till och från, men suget efter hetsätning är lika stort efter en större måltid som en mindre. Faktum är att det är lättare att stå emot mat än godis, och är jag hungrig vill jag ha mat, inte godis. Kontentan av det hela: ät lite och försök stå emot mat, istället för att äta ordentligt med mat och sedan också frossa i godis. 

Allvarligt, det funkar ju inte alls.

Så hur fn gör man? Äter jämt och tränar jämt? Just nu känns det som om jag är där.

Ringde till dietisten i förmiddags och ÄNTLIGEN fick jag tag på människan. Hon hade ordnat en tid för utredning på vuxenpsyk om två veckor! Skönt att det händer något konkret. Och jag ska försöka lägga alla kort på bordet så att dom inte bara viftar bort alltihop som sist: Vi tror inte att du passar här...

Maten fungerade för övrigt igår, och förhoppningsvis idag också, trots en början till hetsätning i morse. Gick ut och cyklade i regnet istället, men det var rätt trevligt faktiskt.

Är så fruktansvärt nervös inför studenten, att jag inte kommer att klara det (hur man nu inte klarar studenten). Alla pratar om studentveckan och menar att de ser fram emot den. Jag får nästan psykbryt av att tänka på alltihop, vet inte varför. Förstår inte hur jag ska klara av att vara social i en hel vecka och springa på fester och en massa jippon hit och dit. Social fobi, yes. Jag tycker det är jobbigt att gå på bio en kväll, hur ska jag klara en vecka??

Det känns rätt konstigt att den största utmaningen med hela gymnasiet är att klara ev festarveckan innan man går ut. Vad är det som är fel i min hjärna? Hur kommer det sig att alla kompisar tycker att det ska bli det roligaste i livet då jag önskar att jag kunde få sova i en månad så att jag slipper närvara?

Och jag kan ju inte skylla på att jag känner mig obekväm med mig själv, min kropp. Rent objektivt sett är det ju mängder av tjejer som väger mer än vad jag gör som ser fram emot studenten i alla fall. Fast jag har ändå det som huvudorsak, att jag inte vill ta med mig kroppen till studenten.

Och alla fotograferingar, alla bilder som kommer sparas hela livet.. =/

Funderar på att dricka mig igenom veckan, som alla andra. Men då är jag rädd för dels att jag tappar kontrollen över maten (vilket förmodligen kommer hända ändå), dels att jag säger en massa dumma saker (läs: berättar om mina hemligheter..) Så, hm, hur ska jag ställa mig till detta? 

Oh, gud, jag har verkligen fel fokus. Ska ägna min tid åt att hoppas på stipendium istället.

Kommer nog fortsätta med mitt gnäll för dagen idag blev inte precis roligare, trots att jag idag gjort mitt livs sista prov, som gick rätt okej trots att hjärnan inte funkade när jag skulle plugga igår. Nu är det inte mkt plugg kvar!

Men iaf, hade nästan två timmar att döda efter skolan tills bussen gick. Knallade runt på stan och letade efter studentklänning och förbannade det faktum att jag inte kommer undan studenten hur jag än gör. Måste helt enkelt vara huvudperson för en dag, samt springa runt och vara social i en hel vecka med en cider i handen. Huh! Har iaf hoppat av balen, det känns bra med tanke på att tjejkompisarna diskuterade hur många dagar innan balen man måste avstå från mat för att klänningen ska sitta bra. Dietplaner på hög nivå måste jag säga...

Jo, jag va ju på stan. Mådde verkligen kass. Jag ser nog ut som sju svåra år när jag vandrar omkring och stirrar hatiskt på alla människor: prata inte med mig för då åker du på en käftsmäll, typ. Jag är bara så himla ledsen, uppgiven, har lust att bara lägga mig ner på marken och blunda, försvinna.

Så jag självmedicinerar mig. Choklad är bra grejer för sånt. Var inte ett dugg sugen på det, hungrig eller någonting, bara i extremt behov av någonting som får mig att bli lite uppåt för en stund. Tyvärr (!) kom en kompis och störde när jag gick från affären, ville umgås. Jag ville gömma mig på biblioteket och inta mina droger. Ett ytterligare tyvärr var att brorsan ringde och sa att han, syrran och pappa skulle hämta mig precis då.

Och sen tog det hus i helvete. Kompisen jag var med är enligt min bror den äckligaste människan i hela världen, och öppet lesbisk. (Nej, vi är inte tillsammans och jag har inte en tanke på att bli det heller).

Hur som helst, brorsan kläcker ur sig:  Hon är så jävla äcklig, är du också lebb? Är hon din flickvän?

Jag: Nej, vi är inte tillsammans.

Brorsan: Men du är lebb?

Jag: ....

Brorsan: Åh, fyfan. Jag känner inte dig. Jävla äckel. Kan du inte bli kristen istället? Det vore fan bättre. Man kan inte va kristen och lesbisk samtidigt, det är som att vara moderat och rösta på vänstern.

Och så höll det på, hela eftermiddagen och kvällen.

Brorsan: Ditt feta lesbiska missfoster. Är du sur för att du inte fick vara med din äckliga älskling?

Jag: Håll käften!

Brorsan: Vet du varför du aldrig har haft nån pojkvän? FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA MISSLYCKAD! Du sitter ju bara här hemma och du har inga kompisar, du är så jävla avundsjuk på mig... osv, osv.

Om jag kommer med motargument blir det:

Brorsan: Men jag är ju inte fet i alla fall!

Oh, skulle kunna döda människan. Vad är det för fel på ungjävlen? Och han ska vara 18 år...  

Är det konstigt att jag måste självmedicinera mig?

Det som är så illa är att hans åsikt om mig stämmer precis med min egen åsikt om mig själv, det kanske är därför jag blir så upprörd. Suck.  

Varning, jag är inte på bra humör idag...hm, vad ovanligt.

Vissa dagar önskar man bara att man inte hade gått upp, för redan när man ligger där och gömmer sig under täcket vet man att allt man kommer göra idag kommer gå åt skogen. Varför kunde man inte bara hoppa över de dagarna, när man vet i förväg att det inte kommer funka?

Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska fixa det här. Jag kan inte komma på en endaste liten sak som är värd att leva för, och det skriver jag inte för att jag är emo eller någonting, bara uppriktig. Om man inte tycker någonting är roligt, bara jobbigt, hatar sig själv, hatar allt och alla omkring en, orkar inte umgås, orkar inte försöka, orkar inte ta tag i problemen, orkar inte vara positiv, orkar inte låtsas att allt är bra, orkar inte leta efter något ljus någonstans som skulle kunna leda till något bättre, VARFÖR ska man då gå omkring på den här jorden och bara vara ett problem för sig själv och alla andra? Jag vet inte, och det är just det jag funderar på 24/7.

Vilket sätt jag än prövar funkar inte den förbannade maten och jag vet att jag bara förstör mig själv ännu mer, invändigt, utvändigt, fysiskt, psykiskt - på alla sätt. OCH jag förstör mig plånbok.

Studenten närmar sig och jag får ont i magen bara av att tänka på den. Sen har jag inte en jävla aning vad jag ska hitta på i sommar och resten av mitt liv ... har inte lust att göra någonting heller för den delen. Vet inte vad jag är intresserad av, vad jag tycker är roligt, vet ingenting. Allting är bara jobbigt... kan bara tänka på alla problem i min lilla värld som jag skapar åt mig själv.

Jag skulle behöva gråta, länge och mycket, men jag kan inte. Har ingen kontakt med några känslor. Kan tvinga fram några tårar men inte mer. Det hjälper liksom inte. Får väl dunka huvudet hårt i väggen istället och hoppas att lite fler hjärnceller dör så att det blir svårare att tänka.

Är bara så fruktansvärt trött på att vara ovän med mig själv, min kropp, maten, världen, människorna, familjen, livet. Kan knappt ligga i min säng utan att få ett dampryck och få lust att bara slå sönder mig själv för att jag inte kommer på någon annan lösning.

Enda anledningen till att jag fortfarande är här är för att jag är så bra på att leva i en fantasivärld, stänga av mig själv och försvinna någon annanstans. Bara bort, bort, långt bort.

Givande inlägg...

I den materiella värld vi lever i är det lätt att fästa sig vid vissa prylar, som man snart inte klarar sig utan. Just nu toppar dessa min lista:

iPoden: Jag är beroende, och inte bara lite. Der finns musik för allt, alla tillfällen. Glad musik, ledsen musik, komplicerad musik, enkel musik, vacker musik, galen musik, nostalgisk musik...ja, listan kan göras lång. Och för att citera Shawn Colvin: If there were no music, I would not get through...

Tights:  Är inte detta ett alldeles ypperligt plagg? Att krångla på sig ett par tighta, hårda jeans på morgonen är oftast ingen hit för mig. Kanske fler än jag som kan förstöra dagen med att känna att jenasen sitter åt lite mer än sist?  Eller så sitter de åt på fel ställe, eller är rentav för stora efter några veckors sträng diet. Lösningen? Man kan ta på sig tights. De passar till det mesta, de är sköna, moderna och jag känner mig faktiskt rätt snygg i dem. Hoppas att trenden håller i sig, åtminstone tills jag får ordning på den här ständiga viktpendlingen. 

Cykeln: Vad är våren utan cykelturer? Helst i solnedgång kombinerat med bästa vän nummer 1, iPoden. Då är det faktiskt inte helt fel att bo ute på landet. Bra motion är det också. Jag föredrar en lång cykeltyr framför en joggingtur, speciellt efter en hetsätning då man garanterat vänder magen totalt ut och in om man ger sig på att springa.

Men, allvarligt. Jag har faktiskt människor omkring mig som betyder mer för mig än dessa prylar. Annars skulle det bli himla ensamt om det var punka på cykeln en dag.  

... med mat. Om jag äter lite för mkt riktig mat (enligt mig själv) känns det skit. Men om jag däremot äter godis eller någonting som förmodligen innehåller betydligt fler kalorier är det inte lika farligt. Skumt. Det borde ju vara tvärtom.

Idag har jag en känsla av att maten kommer att gå åt helvete, rent ut sagt. Har inget för mig, är depp-ledsen-uttråkad-irriterad-uppgiven och orkar inte bry mig om någonting. Vill åka till affären och köpa en massa skräp som jag kommer att må jättedåligt av att äta men jag kan inte komma på något som jag hellre gör. Om någon ringer och vill hitta på nåt kan jag komma med en ursäkt för att INTE hitta på nåt. Jag vill äta idag, okej?

Trots att jag inte har ett fysiskt behov av mat just nu, tyvärr. Hetätning ger större kick när man är utsvulten. Men som sagt, just nu beöver jag verkligen höja serotonin-nivåerna i hjärnan med socker för att bli lite uppåt.  

Men usch, nej, min kropp kommer att bli ännu mer deformerad om jag äter. Jag blir galen på den här onda cirkeln. 

Varför kunde man bara inte fått en kropp man trivs någorlunda med? VA???

Usch, den här bloggen har blivit så himla gnällig...  

Nu ska ni få höra. Jag har faktiskt lyckats ta mig hemifrån på en lördagkväll. Fruktansvärt omständigt. Men det gick.

Det blev bio och sedan en sväng förbi en kompis. Filmen var väl sådär, det var inte jag som valde och uppenbarligen hade jag inget val om jag skulle följa med eller inte. DU SKA MED PÅ BIO IKVÄLL! Jaha, okej då.

Bio. Popcorn, läsk och godis rimmar ganska bra med bio, tycker ni inte det?

Tycker jag också. Men jag gillar ínte direkt popcorn, eller det är väl okej men inte så att jag tycker det är värt kalorierna (haha). Vi hamnade på McDonalds innan också, hann precis ändra mig i kassan och inte köpa en glass. Ville liksom inte förstöra det hela, att jag faktiskt tagit mig iväg för att göra nåt, med att sabba maten. Så det blev varken glass, godis, popcorn eller läsk. Så jag kunde koncentrera mig på filmen istället.

Men nu är jag hemma och har precis blivit bortkörd från den bra datorn för att syrran skulle kolla på film med lite folk. Men men. Är lyckligt lottad med fler datorer inom våra fyra väggar. Kan ni tänka er vilket kaos det skulle bli annars?

Jag ska ha datorn nu!

Nej, det ska jag.

Men jag har faktiskt bokat den.

So? Jag ska göra skolarbete.

Men jag var här först.

Pappa, jag måste ha datorn. Kan du säga till X att gå därifrån??

Så håller vi visserligen på ändå.  

Det går inte att beskriva lättnaden jag känner nu med ord.

INGEN MER MATTE! Efter fem timmars sömn inatt var det bara att ge sig iväg hemifrån imorse för att skriva nationellt prov i matte c i fyra timmar. Smart uträknat av skolan att ha en massa jippon kvällen före ett sånt prov....

Men trots sömnbristen kändes det som om det gick helt okej, och kanske att jag har mitt betyg säkrat nu? Hoppas hoppas.

Funderar bara på hur jag ska fira det här nu. Glass? Haha.

Att glass hör våren till är ju sant, det kan man inte förneka. Men eftersom jag inte riktigt fixar den biten har något annat som hör våren till ramlat över mig. Tror att de bäst beskrivs som vårkänslor.

Kanske inte bara sådär helt plötsligt, utan mer gradvis. Fruktansvärt idiotiskt, har jag kommit fram till nu. Mitt problem är väl snarare att jag inte är intresserad av någon alls, men om det mot förmodan kommer någon i min väg så måste jag självklart uppmuntra det. För jag vill ju kunna känna det där som alla pratar om, ni vet. Och samtidigt är det himla trevligt att gå omkring och vara lite småförälskad. Fast återigen, omöjligare än omöjligast.

Då inser jag hur dumt det var att uppmuntra det från början. Varför inte bara lägga ner helt? Och äta glass istället? Måste ju vara så himla mycket enklare.

Fan, fan, fan, fan, fan. Jag vill inte.