Funderar på om jag ska döpa om min blogg till det. För det sammanfattar mitt liv ganska bra just nu.

Men. Jag vann sockerkriget i lördags, hanterade sockerkriget i söndags, vann sockerkriget igår och vann sockerkriget idag.

Jag kan äta glass i sommar, men inte nu, intalar jag mig om och om igen. För tillfället fungerar det hyfsat.

Dessutom har kompis M deklarerat att hon inte ska äta glass förrän efter balen: Jag måste få på mig min klänning. Visserligen är hon inte vidare konsekvent så det kan hända att hon har glömt det imorgon, men jag tycker det känns kanon för då blir det inga jobbiga: "Men varför ska inte du ha glass? Du kan låna pengar av mig, eller jag kan bjuda! Jo, men en liten glass ska du väl ha?"

Vår och glass. Måste vara den värsta kombinationen någonsin. Kan vara en av anledningarna till varför det har gått utför på våren de senaste...tre-fyra åren. Hoppas verkligen att det kommer en vår då jag kan äta glass utan att känna: jag vill ha mer, mer, mer eller: usch, varför åt jag glass, nu kan jag inte äta något mer idag...

Jag funderar på en grej (nej men vad ovanligt säg!)

Det här med att blogga, det kan man ju göra på många olika sätt. Antingen skriver man lite när man känner för det, spontana inlägg med mer skitsnack än värde, eller så skriver man mer sällan och lägger ner lite mer tid på att verkligen få ut det man vill säga.

Vilket av dessa sätt är bäst? Eftersom jag är lite av en perfektionist ser jag hellre att jag skriver mer sällan för att känna att jag åstadkommit något med inläggen, men syftet med bloggen är väl mer att "skriva av sig", alltså bara babbla om en massa nonsens när man inte har något bättre för sig (dvs - jag har aldrig något bättre för mig). Så hm.. how to do this?

Meningslösa inlägg känns ganska meningslösa. Detta inlägg hör definitivt till den kategorin. Spontant och inte ett dugg genomarbetat.

Söndag förmiddag. Har ätit frukost och läst 30 sidor i min engelskabok. Hamnade precis här.

Sitter och funderar på om jag ska ta cykeln och cykla den där milen till affären, köpa 1 glass och cykla hem igen sen. Det borde ju liksom bli plus minus noll då, typ.

Å andra sidan, jag är nog inte ens sugen på glass, eller socker, eller mat över huvud taget. Så varför tänker jag ens tanken? Jo, för att jag har en sista ledig dag, och den sista dagen innan det är exakt en månad kvar till studenten och den månaden borde jag göra något bra av, alltså inte äta en massa skräp.

Men om jag väl cyklar till affären kommer jag förmodligen inte komma därifrån med 1 glass utan en massa andra saker också, trots att jag inte vill ha, men det är den där tanken: det är väl lika bra att passa på, som spökar.

Alternativet är att ge mig ut och springa, göra styrketräning, plugga matte och plugga lite till. Och sedan kanske gå fram och tillbaka till skafferiet för att se om det finns något att äta, men det gör det inte så det kommer bli en himla massa springande fram och tillbaka för att se om något händelsevis har dykt upp där som inte fanns för fem minuter sedan.

Gash, måste mina helger handla om: att äta, att träna eller att plugga?

Såå meningslöst så att det finns inte.

Just nu känns läget någorlunda under kontroll. Min mage har vänt sig ut och in nu sen i söndags, vilket är sjukt irriterande, men jag inbillar mig att maten bara går rakt igenom kroppen. Det känns iaf som det. Som om jag har ett hål i magen och kan äta hur mkt som helst hela tiden (vilket jag till och från gör också). Förmodligen stämmer det inte, jag har säkert gått upp i vikt istället. Jaja, so what liksom...

Det duggregnar lite lagom mysigt ute och just idag har jag inget emot det. Bara ta det lugnt utan dåligt samvete. Sitta inne med lamporna tända mitt på dagen för att det är mörkt, spela kort och dricka te. Ursäkta mig: lägga patiens. Finns det någon här att spela kort med? Precis...

Snart bär det av till stan en sväng iaf, komma ifrån det här fängelset som kallas hemmet en stund, se människor på riktigt och inte genom dataskärmen, höra röster som inte kommer från radion eller ur högtalarna till stereon, märka att man inte är den enda som existerar på den här jorden, i det här landet, i den här staden.

En ganska ordinär fredag alltså.

Sitter och googlar runt lite på olika bloggar. Äs-bloggar, gay-bloggar.

Alltså allvarligt, jag vill inte va flata. Skumma människor. Ska nog ta och tänka om där (för femtielfte gången). Dessutom låter det ju fruktansvärt: flata. Huh, nej tack!

Fastnar inte för många av de bloggarna måste jag erkänna. Äs-bloggarna ger betydligt mer. Den identiteten kan jag känna igen mig i. Däremot känner jag mig inte ett dugg hemma bland kort hår, piercings och baggyjeans (fördomar javisst). Dessutom är hela gayvärlden otroligt liten. Alla känner alla på något sätt, eller genom någon, exets flickväns kompis ex. Ja, sådär håller det på.

Om jag vill ge mig in i myrboet? Helst inte. Det där med drömprinsen på en vit häst, ett stort sagoslott och så levde de lyckliga i alla sina dagar, det låter ju inte helt fel. För jag orkar liksom inte med det dära andra...

Just nu dricker x antal 14-åringar alkohol för första gången.

Just nu blir x antal våldtagna eller misshandlade.

Just nu tar x antal tonåringar droger eller blir i tvingade dem.

Just nu har polisen och Maria Ungdom att göra så det räcker och blir över.

Just nu sitter jag hemma vid datorn, lyssnar på musik, mår lite smått illa och är sjuk. Funderar över hur många i min ålder som mår sämre, just nu. Hur många som gråter, har tappat omdömet, tappat bort sig själva eller gjort något de ångrar. Hur många som vill försvinna.

Hur många som kysser sin älskade, ger utlopp för sina vårkänslor eller öppnar sig fullständigt för sina vänner - sådant de aldrig vågar säga i nyktert tillstånd blir plötsligt sagt. Hur många som känner att de lever för första gången.

Jag lever inte, livet innebär upplevelser - bra och dåliga. Jag lever bara i likgiltigheten.

Kom ihåg att det är de duktiga, ambitiösa och intelligenta tjejerna som fastnar i ätproblematiken, sa kuratorn till mig idag.

Här sitter en smart, söt, trevlig och insiktsfull tjej framför mig, som har alla förutsättningar för att skapa sig det liv hon vill ha, men kan inte. Det gör mig frustrerad. Jag ser så oerhört många gå ner sig i det här. Det är bra att du vill ta tag i en behandling, för det liv du lever nu är inget värdigt liv. Du förtjänar så mycket bättre.

Varför vill jag fortfarande ställa mig mitt inne i den brinnande vårelden? Bara känna att jag lever. Om det nu är det jag gör.

Dagen börjar hyfsat bra. Jag äter nyttig och ordentlig frukost hemma för mig själv i all hast, rusar till bussen och somnar lagom till när jag ska gå av.

Lektion, lektion, lektion, är det inte lunch snart?

Jo, mellan 11-13 någon gång är det lunch i skolan. Vi går alltid till matsalen, inga undantag. Jag tar en portion som jag tycker verkar lagom, tallriksmodellen, men antagligen för lite fett, för lite kolhydrater och för mkt sallad. Ett glas vatten. 

Oh, vad mätt jag blev, säger kompis M efter fem minuter då hon satt i sig i stor sett allt på sin tidigare fulla tallrik. 

Jag tuggar min mat under tystnad och orkar knappt hänga med i konversationen. Pratar dom om något? Men jag äter ju, fattar ni inte, äter. En stund senare är allt slut på tallriken. Mätt? Eh, vadå? Vad är det?

Tar en knäcke och ett glas vatten till. Mätt? Jomen det kan vi väl säga, eller hur Sanna? Nu borde det räcka. Du KAN verkligen inte ta mer mat, och du kommer ändå inte att bli mätt för du vet inte vad det är. Du kommer att äta ihjäl dig.

Konversationen fortsätter. Sannas tankar vandrar iväg...

Usch, allt är så jäkla trist, vad ska jag göra i eftermiddag? Ha tråkigt, plugga, träna, tänka, tänka och tänka? Vara ensam, ledsen, irriterad. Finns det inte något som är roligt, något jag blir liiite glad av åtminstone?

Ja! Nu kom jag på det, choklad!

Nej visst ja, det ska jag inte äta för då går det åt skogen...

Lektion och lektion igen. Men en liten chokladbit borde väl gå bra? Det räcker med den och jag ska inte spy eller springa i två timmar sen. En liten bara?

Skolan slutar. Bussen går om en halvtimme. Jag lyckas skaka av mig kompisen och går varv efter varv på Ica. Kriget utkämpas i min schizofrena hjärna. Att köpa eller att inte köpa?

* Du vet att du inte ska köpa choklad eller nåt annat skräp, köp en frukt!

- Men vad spelar det för roll? Allt är ju skit iallafall...

* Det kommer bli ännu värre ikväll när du mår illa och undrar varför du köpte chokladen!

- Det är då ja, jag vill bara bli lite glad NU.

* Nej Sanna, NEJ! Lägg tillbaka!

- Jo Sanna, du kommer bli så glaaad! Ta mer choklad, mer, så blir du glad en längre stund. Jaa, braa! 

Chokladen är slut innan jag sitter på bussen, eller halvvägs hem, beroende på hur mkt jag köpt.

Var det inte roligare än så? Usch, vad jobbigt allt blev nu, dagen skulle ha varit bra om jag inte köpt choklad, nu är allt förstört. Fan, jag är så värdelös, nu kommer jag fastna i hetsätningen igen, alla mina kläder kommer bli för små, jag kommer bli fet. Äckliga, äckliga Sanna! 

Vad i hvete håller jag på med?  

.... ingen kommentar.