Just nu dricker x antal 14-åringar alkohol för första gången.

Just nu blir x antal våldtagna eller misshandlade.

Just nu tar x antal tonåringar droger eller blir i tvingade dem.

Just nu har polisen och Maria Ungdom att göra så det räcker och blir över.

Just nu sitter jag hemma vid datorn, lyssnar på musik, mår lite smått illa och är sjuk. Funderar över hur många i min ålder som mår sämre, just nu. Hur många som gråter, har tappat omdömet, tappat bort sig själva eller gjort något de ångrar. Hur många som vill försvinna.

Hur många som kysser sin älskade, ger utlopp för sina vårkänslor eller öppnar sig fullständigt för sina vänner - sådant de aldrig vågar säga i nyktert tillstånd blir plötsligt sagt. Hur många som känner att de lever för första gången.

Jag lever inte, livet innebär upplevelser - bra och dåliga. Jag lever bara i likgiltigheten.

Kom ihåg att det är de duktiga, ambitiösa och intelligenta tjejerna som fastnar i ätproblematiken, sa kuratorn till mig idag.

Här sitter en smart, söt, trevlig och insiktsfull tjej framför mig, som har alla förutsättningar för att skapa sig det liv hon vill ha, men kan inte. Det gör mig frustrerad. Jag ser så oerhört många gå ner sig i det här. Det är bra att du vill ta tag i en behandling, för det liv du lever nu är inget värdigt liv. Du förtjänar så mycket bättre.

Varför vill jag fortfarande ställa mig mitt inne i den brinnande vårelden? Bara känna att jag lever. Om det nu är det jag gör.