I några dagar nu har jag "testat" att tugga ordentligt, ett råd som finns med i mattillåtet, en bok som det för tillfället skrivs mkt om på äs-bloggar, med all rätt, vääldigt bra bok men många handfasta råd om saker jag inte tänkt på förut.

Ett av dessa råd eller riktlinjer var: tugga maten ordentligt!

Varför då, kan man tycka, det gör jag väl.

Jag gjorde inte det. Att lyssna på kroppens signaler fanns inte i min värld, jag var så van vid att knappt ha en aning om vad hungrig och mätt var, kunde mest känna illamående efter en hetsätning.

Visserligen kan jag inte säga att jag kan känna riktig hunger och mättnad nu efter några dagars ordentligt tuggande, men jag tycker mig märka en skillnad.

Förut mätte jag upp den mängd mat på tallriken som min hjärna tyckte var tillräckligt och åt sedan upp alltihop utan att känna efter över huvud taget vad kroppen ville. Men om man tuggar ordentligt är man (iaf jag) nästan trött på att äta efter halva portionen och kan sluta i lagom tid för att jag helt enkelt inte vill ha mer. Kanske är det mest psykologiskt, men det känns ändå som en befrielse. Jag vill inte ha mat hela tiden!

Ytterligare råd var att även tugga mat om man hetsäter. Tuggar du en kaka riktigt ordentligt är det svårt att få i sig hela paketet, för kroppen hinner säga till att det räcker. Jag vet av erfarenhet att hetsätning innebär (för mig) att jag äter mekaniskt, så fort som möjligt, inte för att känna smaken utan för att få i mig så mkt som möjligt på kortast tid, för att inte bli upptäckt. Att tugga är överflödigt.

Där funderar jag på att tänka om. Om jag "trillar dit" är det inte hela världen för förhoppningsvis hinner jag sluta i tid om jag tuggar allting. Testa så får ni se!

(Detta råd ska man naturligtvis inte följa som t ex anorektiker som tuggar varje tugga i flera minuter, där är det det omvända som gäller. Lagom är bäst vet ni! )

För övrigt är det Notting Hill på teve nu! En film som jag sett ett par hundra gånger och förmodligen kan se ett par hundra gånger till! Kram på er!